Jahapp, för två år sedan så spenderade jag denna dag med undersökningar och urinprovstagning på Danderyds sjuhus exakt hela dagen lång. Det var en EVIG väntan mellan varje undersökning och jag var så glad över att jag lyckats övertala E att han absolut INTE behövde följa med mig denna dag. Malde igenom ett antal skvallertidningar och lyxade till det med lunch i sjukhusrestaurangen. Allmänt less och längtade hem för att senare få gå på den andra träffen tillsammans med föräldragruppen på mvc. På jobbet så missade jag sista dagen på vår syrgasutbildning. Jag var en aning nonchalant och tyckte nog innerst inne att det var lite onödigt med dessa kontroller som drog så ut på tiden denna dag. Suck, jag var frisk och mådde bra!

 

Inte ens när läkaren på eftermiddagen bad mig ringa dit min sambo så misstänkte jag något. Gjorde som läkaren bad mig och ringde dit E. Sedan ytterliggare en evighetsväntan på något som vi inte hade en aning om. Dock blev det lite roligare när jag fick sällskap i väntrummet. Efter mycket om och men (dock för sent för att hinna till föräldraträffen som började kl.17)  så fick vi besked. Yes, nu kan vi åka hem!

Men ICKE! Innan kvällen var slut så hamnade vi inlagda på Huddinge sjukhus på förlossningsavdelningen. Fortfarande delvis ovetandes om vad som komma skall. Kände mig galet malplacerad där bland alla förlossningsrum och höggravida kvinnor som födde barn. Vad gjorde jag där? Vilken dag och vilken kväll och vilken vändning. En helt annan vändning än vad jag trodde den morgonen då jag satte mig i bilen och styrde mot Danderyd för att lämna in urinprov. 

 

Den 4:e maj var alltså den riktiga början på vår nya framtid som strax skulle visa sig.

 

 

 

Idag två år senare så spenderar vi denna dag hemma i vårat hus tillsammans med vår son som imorgon fyller 2 år. Mormor och morfar är på besök från Sundsvall. En tårta förbereds inför imorgon. E tvättar bilen, vi har ätit lunch utomhus och just nu är Philip ute på cykeltur med mormor och morfar för att köpa glass.