Så hände det "som inte får hända". Philip har en dinglis, en sån med liten filt på. Hans bästa och älskade "gossen". Den här "gossen" har han med sig jämt och den kommer fram när det är sovtid. Han håller den i tassen och gnossar den mot näsan. En på dagis och en hemma. Allt för att den inte ska glömmas kvar och vi står utan någonstans. Men så idag så råkade båda hamna dagis och där blev dom kvar. Vilket upptäcktes när det närmade sig läggdags.

 

Så det var med stor spänning nattningen skedde. Philip letade såklart efter sin kära gos och hade svårt att komma till ro. Men efter en stund så lyckades mamman "lura" honom att ta den lite större dinglisen som är ett rent gosedjur men har samma typ av "tass" fast en aning större. Bättre än ingenting alls!?

Och jaaa, det fungerade!! Dock med en viss tveksamhet och inte helt nöjd över tillvaron.

 

 

Det kändes lite i mammahjärtat att se hur något så "litet" kan betyda så mycket. Vilken trygghet det och vad beroende framkallande det är. Så självklart så tar det aning när man som förälder klantar till det och glömmer det käraste som finns.Tur det gick vägen i alla fall då jag förberett mig för betydligt värre katastrof. 

 

 

Tänk att denna dinglis fick Philip redan när han låg i magen. Det var E som valde just lejonet och den köptes samma dag som vi varit på ultraljudet och fått se vår bebis för första gången. När sedan Philip låg i kuvös så tvättades denna så den blev ren och steril för att sedan ta plats i kuvösen hos vår lilla kämpe. Det var så kontakten mellan dem började. Dinglisen som hängde med i kuvös, värmesäng och tillslut vanlig säng. Perfekt storlek att lägga över huvudet för att bibehålla värmen på vår lilla bebis. När sedan tiden kom och Philip började sova i sin spjälsäng så tog dinglisen plats bland dem andra nallarna i sängen. Så en dag så greppade Philip just denna bland dem djuren som befann sig i sängen och började då gnida mot näsan och sedan dess är dessa två oskiljaktiga.