Innan Philip kom till oss så tog jag saker och ting för en självklarhet och det mesta var givet. Nu kan jag minnas att jag kunde vara missnöjd och klaga på saker och ting som inte ens är värt att tänka på. Skäms nästan för hur man kunde tänka/resonera och alltid ta allt för givet. 

 

 

Jag har lärt mig att allt blir inte som man tänkt sig och man ska absolut inte ta allt för givet. Man ska inte hålla på och klaga i onödan helt enkelt. För det är just det folk gör. Klagar och tycker synd om sig själva alldels för ofta. 

Jag har förstått att det alltid finns dom som har det värre. Det finna alltid dom som kämpar för livet. 

 

Eftersom min lilla uppvakning skedde i samband med Philips ankomst så tänker jag ofta på alla föräldrar och små barn där ute i världen. Något som ofta störde mig under mammaledigheten på alla dess träffar var när mammorna klagar om "småsaker" och gör det till självaste "katastrofen". Visst, det är upp till var och en vad som är en katastrof och för just den människan kanske det också ÄR en katastrof och det värsta dom upplevt. Men då har man kanske inte heller upplvet så mycket mer. Men det retar mig och jag blir illa berörd av det utan att jag rår över det. 

 

 

Man glömmer så snabbt men tack vare den grupp som jag är med i där föräldrar som får sina barn för tidigt samlas så påminns jag nästan dagligen av hur skört livet är. I gruppen så ventilerar föräldrar sina tankar, känslor och man känner helt klart igen sig. Samtidigt blir jag påmind om hur BRA det har gått för oss, för Philip och hur kort och enkelt vår resa ändå var i början. Jag får inte klaga och jag ska vara glad över det jag har!

Orättvist hur en del inte bara kan få vara friska och få njuta av livet utan hela tiden drabbas av sjudomar, sjukhusbesök, läkare, operationer m.m. 

 

Så igår rann mina tårar återigen när jag läser om hur ett skört litet liv ryckts ifrån oss alldels alldels för tidigt. En familj som hamnat i denna kaos med att få sitt lilla barn på tok för tidigt, kämpa och sedan inte få behålla sin lilla minibebis. Det är fruktansvärt och jag gråter vid bara tanken. 

 

Det går inte att föreställa sig över huvud taget! Men däremot så kan jag bli så arg när jag hör hur mammor med sina jätte bebisar klagar över förlossning, stor mage vid graviditet, foglossning och allt annat som egentligt är helt oväsentligt.

 

 

 

Vara bara tvungen att få printa ned mina tankar och känslor någonstans. Det fick bli här.