Har just gråtit mig igenom ännu ett avsnitt från dokumentären "Intensiven-för tidigt född". Helt otroligt att VI... Jag, E och vår Philip har genomgått något som det som visas i dokumentären. Jag har nog lite svårt att förstå att vi själva faktiskt har varit i en sådan sits och dessutom för inte alls längesedan. Jag gråter och ryser när jag ser på programmet. Känner igen varenda liten känsla som man kan se hos föräldrarna. Vet precis hur dom känner, tänker och går igenom. Oavsett vad barnen har för diagnoser under tiden på neonatalen så är känslan ungefär densamma. Alla föräldrar är rädda, oroliga och man vet inte vad som händer, hur det ska gå, om barnet ska klara sig osv. JA, man är helt enkelt livrädd att ens barn ska dö ifån en! Dessutom hjälplös och kan inget göra mer än att bara vara närvarande. Vet att jag har skrivit om det tidigare... Men att som mamma inte kunna ta i sitt barn som man vill, trösta, amma och ta hand om sitt barn är SKITJOBBIG! Att sitta och se på sin hjälplösa lilla bebis genom en plastruta kan inte annat än vara fruktansvärt. Att bara vara i en sådan speciell situation kan knäcka vilket förhållande och familj som helst.