Det här är och kommer nog att förbli den mest speciella sommaren i mitt liv. Allt vad jobb heter har tillfälligt lagts på hyllan och ett nytt form av jobb har tagit vid. Att jag redan innan sommaren började blev mamma till en fantastisk son har jag nog inte förstått förrän nu. Sedan vi kom hem från sjukhuset har jag på något vis gått och väntat på semester. Nu börjar jag sakta förstå att semester inte finns denna sommar. Jag har ett helt år framför mig med dagar där jag gör vad jag vill tillsammans med vår lilla prins. Att fått ha E vid min sida sedan den 5 maj har varit ett oerhört viktigt och stort stöd. Här hemma har nu lite små rutiner börjat sätta sig och vi trivs nog väldigt bra att vara tillsammans hemma alla tre. Men nu står vi snart med det ena benet kvar i det ofattbara som inträffat oss (att få barn 2 1/2 månad för tidigt, bo på sjukhus, hemsjukvård m.m) och det andra benet på väg tillbaka in i verkligheten. E:s 10 pappadagar är efter imorgon slut och han behöver rycka in och jobba denna vecka innan han sedan går på 4 veckors semester. Visst, det är väldigt lyxigt att få kliva direkt på semester och jag har en väldig tur som får ha E vid min sida ett tag till innan jag och Philip blir själva om dagarna. Jag börjar förstå nu att vi har hamnat i det som kändes så otroligt långt borta. Vart har tiden tagit vägen? Vad hände med maj, juni och halva juli?? Lite pirrigt och konstigt kommer det bli till veckan då jag och Philip för första gången ska vara ensamma en hel dag utan E.