Ikväll när jag kom hem från träningen så hade E och Philip varit ensamma i ca.1 1/2 timme. Philip var nyäten då jag lämnade hemmet, sov en liten "nap" då jag pös ut igenom dörren, mat fanns tinat och i ordning så att grabbarna skulle klara sig fint medan mamman svettades. När jag kom hem igen så möttes jag av en helt SLUT pappa med en liten ledsen son på armen. Stackars E hade försökt med ALLT under denna timme och INGENTING fungerade. Dock fick jag svårt att tro att han varit så ledsen som E beskrev eftersom han sken som en liten solstråle när han fick se att mamman var hemma igen. Att vara mammig kan verka gulligt. Visst värmer det i hjärtat att ens barn blir glad när man kommer hem. Samtidigt gör det ont i hjärtat när man vet att han har varit ledsen under den tid jag varit borta. Extra ont i hjärtat gör det då med tanke på att min grabbar inte kunnat mysa och haft en härlig stund tillsammans bara dom två.

Jag förstår att det kan svänga ordentligt och att det är mycket som händer när man är så liten. Det är nya intryck, utvecklingsfaser m.m. Nästa gång behöver kanske inte alls vara likt denna. Men jag undrar om inte mitt lilla troll är på väg att bli en aning mammig. Och absolut inget konstigt över det. Han hänger ju tillsammans med mig exakt hela dagarna. Så konstigt vore annars.

Mammas lilla trollunge!! <3<3<3<3<3<3