Sedan i torsdags har vi bott tillsammans hela lilla familjen. Vi lever i vårt lilla rum på typ 10 kvm. Här inne spenderar vi nu all vår tid tillsammans med Philip. Eller inte all tid, vi smyger iväg till föräldraköket vid frukost, lunch och middag. Det är som en befrielse att få komma ut till köket. Lite mer ljus, rymd och friskare luft. Hela helgen har varit lugn och sköterskorna tittar in och säger hej vid varje skiftbyte samt lämnar medicin till måltiderna. Annars så är vi rätt så ensamma här inne. Jag och E turas om att en och en gå ut i den riktiga friska luften lite då och då.

Igår kände jag för första gången RIKTIG HEMLÄNGTAN! Jag vill åka hem. Packa ihop vårt tillfälliga hem och åka hem tillsammans med min familj. Jag vill inte sitta instängd i detta rum så länge till. Jag vill vara hemma i huset, kunna gå ut på gräsmattan, äta ute och bara få vara hemma. Jag vill sova i min egen säng som jag inte sovit i sedan den 3:e maj. Som det pratas kring oss nu så är hemgång inte allt för långt borta. Någon dag eller ett datum har ännu inte pratats om. Vi väntar med spänning;-)

I väntan på hemgång så har vi fått utbildning i lungräddning på så här små bebisar så att idag har vi fått tillåtelse att för första gången kliva utanför sjukhusets väggar tillsammans med lilla Philip. En promenad med vagnen kommer förmodligen ske under dagen;-)