Igår när jag kom hem runt tre tiden så for tanken "Just ja, det är onsdag och soptunnan skall dras ut ikväll" samtidigt som jag letade efter nycklarna i jackfickan och passerade carporten där just soptunnan stod. Jag tänkte även göra det då när jag ändå hade ytterkläder på mig men stoppade mig själv i samma sekund eftersom jag tänkte att det kunde vara smart att fylla på med en soppåse till (hade för mig att den som var inne var på väg att bli full). Nu var det en ny påse i skåpet under diskbänken i och med att den var alldeles nyligen ditsatt så försvann även mina tanke på soptunnan. Som bortblåst!

Inte förrän i morse när jag sitter och äter frukost så väcks tanken om soptunnan inom mig. J*VLAR! Innan jag går ut för att kolla om tunnan står i carporten eller inte så ringer jag E. Jag hoppas innerst inne att han bara lurar mig med att säga att han också glömt soptunnan. Men han han lurar mig inte. Jag går ut och kollar och tunnan står kvar. Tittar på klockan som är 11 på förmiddagen och inser att sopbilen redan varit här för LÄNGESEDAN! Optimist som jag är går jag ut till vägen med en liten gnutta hopp om att sopbilen kanske ändå inte har hunnit hit. Men jorå, alla tunnor är tömda och våran den står PROPPFULL hemma i carporten. Vad gör man då?? Denna tabbe måste ju alla som bor i hus ha gjort någon gång??

Kanske skulle man kunna skratta åt saken och tycka att det bara är en bagatell men för mig så rasade nog denna torsdag i tusen bitar och jag tror mina "gravidhormoner" spelade mig ett spratt. Tårarna var nästan helt oundvikliga över en soptunna idag! Så onödigt och så fruktansvärt klantigt! Och vad gör vi av kommande två veckors sopor någonstans?





En mindre bra ledig torsdag som startar i tårar och huvudvärk. Dessutom försvann solen, kylskåpet behövs fyllas på men eftersom bilen är på verkstad så är jag billös hela dagen. Veckostädning av huset väntar så det kanske är bäst att dra igång städningen med hjälp av bra musik från spotify. Något roligt som händer idag är att klockan 16 så skall jag till barnmorskan för första gången sedan ultraljudet. Spännande! Får hoppas att humöret hunnit vända något tills dess;-)