I morse hade vi som "vanligt" eller så som det mer eller mindre är var gång vi ska klä på oss och ge oss iväg ett mindre kaos. Lilla herr "kan själv" är inne i en fas där han kan precis allt själv! Klä på sig, borsta tänderna, tvätta sig m.m. Jättebra att han vill och försöker själv. Men som dom flesta smårbarnsföräldrar säkert känner så känner även jag att ibland får man som förälder jobba på tålamodet. Speciellt när det handlar om tid och man har tider att passa. 

 

I morse var en sån morgon och lite får jag nog skylla mig själv från början att vi inte började liiiiite tidigare med påklädningen. Men det var ju sådär himla mysigt att gosa tillsammans i soffan efter frukosten. Så när klockan väl var 9 och vi egentligen skulle befinna oss på förskolan stod vi i hallen med full kaos påklädning. "Kan själv", "inte mamma hjälpa", för att sedan bli vill inte alls, tappa bort benen och bara tramsa. Ja, ni förstår kaos!

Tills han snubblar, gör sig illa och blir ledsen. Där tog kaoset stopp och istället kröp han upp i mammas famn och gosade in sitt lilla ansikte. Å där satt vi läääänge. Till en början är jag fortfarande en något stressad mamma som sneglar på klockan och tänker att "vi måste verkligen gå nu". Men jag finner mig själv och inser hur jäkla mysigt det är. Vi sitter på golvet i hallen och kramas, jag och min son. Så jäkla mysigt och vi satt säkert 10 - 15 minuter innan vi kom överens om att vi nu måste gå till förskolan. 

 

Det är dom där små stunderna som är fruktansvärt viktiga. Att kunna våga släppa tid och rum en stund. För det var precis det som vi gjorde i morse. Jag släppte tid och rum och tog till vara på denna lilla stund.

Älskade underbara unge!!! ♥

 

 

 

Jag har ett kvällspass på jobbet framför mig idag. Just nu en kopp kaffe och lite julinspiritation.