Stor!?
Varför är det så att när man är liten då vill man bestämma själv och fatta egna beslut.
Då vill man vara stor och klara av att stå på egna ben.
Då vill man gärna tro att världen är problemfri och om det nu uppstår ett problem så löser man det enkelt!
Så, det var vel inte mer med det!
Tids nog så kommer man tillslut till den dagen då man förväntas stå på egna ben, stå för sina egna handlingar och man ska uppfattas som en vuxen och mogen människa som måste ta egna beslut.
Kan tyckas låta hur underbart som helst, men med tiden så ändras även bekymmren och problemen.
Då man nu tagit steget in i vuxenvärlden så är det inte samma bekymmer som när man var 5 år gammal.
Då kunde problemet vara att man inte fick åka till en kompis när man ville eller bestämma vilka kläder man skulle ha på sig på dagis. Om man skulle ha mössa på sig eller inte.
I den så kallade "vuxenvärlden" så blir kompisbekymmren till kärleksbekymmer och klädproblemen blir till ett ekonomiskt problem istället.
När man var liten så kunde man om man så ville skrika ut sin ilska när, var och hur som helst.
Sekunden senare kunde man finna tröst i mammas, pappas eller varför inte farmors famn.
Nu tvingas man klara sig själv, tänka själv, ta egna beslut.
Och när tårarna bränner bakom ögonlocken som starkast är det bara att bita ihop, räta på ryggen och vara stark.
Det är nu känslan av att få vara liten saknas!
Kunna gråta ut och få krypa upp i en varm och trygg famn.
Med en varm hand som smeker en på ryggen och en röst som säger "det ordnar sig"
//"Ibland vill jag vara liten igen"
