Man blir så snabb på att ta allting för givet. När vardagen flyter så flyter livet också med. Det blir så enkelt och man lär sig så läskigt snabbt att ta det mesta man har omkring sig för givet. 

Jag är rätt säker på att man någon/några gånger i livet får sig en tankeställare och hamnar i en "obekväm" situtaion på ett eller annat sätt. Man kan nog behöva dessa tankeställare lite oftare. Just att ta vara på det man har och uppskatta det. 

 

Jag fick nog min livs största "tankeställare" vid Philips födsel. Då först förstod jag hur skört livet är och vad livet verkligen betyder. Man har inte makten i sina händer och man kan på noll sekunder blir totalt matklös och hjälplös. Jag har nog aldrig varit så rädd och hjälplös som då. Jag hoppas för mitt liv att jag aldrig behöver känna så igen. Men däremot så bär jag med mig erfarenheten och styrkan som det ändå givit. Idag har jag ägnat både en och två tankar till just livet. Denna dag får mig att tänka på min son lite extra, tillbaka 2 år i tiden. Jag har backat bandet och försökt sätta mig in i hur jag kände och mådde då vår son föddes och första tiden efter det. 

 

Jag är så TACKSAM över den fina son jag och E fått tillsammans. Hans kämparglöd är något extra. Jag är lycklig  och tacksam över att han mår bra, är fullt frisk och framförallt en glad, lycklig liten kille med massor av bus, fart och fläkt! ♥ ♥ ♥

 

 

 

Tänkte dela med mig av en inblick i Philips nya rum. Rummet är nästan färdigt. Det saknas några detaljer och några tavlor samt hyllor ska så småningom komma upp på väggarna. 

 

Ett lite grabbigare rum till en större liten kille ;-)

 

Idag kom vi äntligen iväg till en salong och fick ordning på Philips trassel till hår. Det växer så fort hans blonda lilla kalufs. Spännande värre att få sitta i en ferraribil när man klipper håret tyckte Philip. Han satt som ett litet ljus och blev så otroligt snygg! 

 

Märks det kanske att pippi långstrump är en stor favorit hemmma hos oss just nu. Det är pippi på film, läsa pippi bok, pippis båt och pippis hus, pippisången och ibland kommer till och med självaste pippi långstrump på besök också! ;-)

 

 

Återbesöket hos farbror doktorn idag gick bra. Tidigare gånger har vi fått träffa den läkare som var Philips "ansvarige-läkare" under tiden vi bodde på neo. Nu har han slutat och idag fick vi träffa en annan doktor som vi förvisso kände igen då han träffade oss någon gång på neo. Dock måste jag säga att det var en aningens roligare att träffa "vår" doktor när vi varit där tidigare. Han som ändå sett och varit med från första början. Jaja, hur som helst så gick allt bra och Philip sköter sig bra. Växer som han ska på alla håll och kanter. Något liten är han fortfarande och kommer nog så vara. Men man får inte glömma att han trots allt startade sin karriär här i livet med en match vikt på 900 gram!

 

Idag när han är 2 år och 3 månader gammal så väger han 10,5 kg och är 84 cm lång. Det är alltså en rätt så liten och nätt liten kille vi har. Dock världens sötaste!

 

Nästa gång vi får träffar farbror doktorn igen är Philip 5 1/2 år gammal. Det är alltså 3 år till nästa gång;-)

 

Idag är vi lediga jag och Philip. Perfekt med två dagar på jobb och dagis för att sedan få en dag tillsammans. Vaknade utan klocka i morse och låg kvar en bra stund i sängen innan vi klev upp. Philip visade mig en serietidning som tydligen pappa köpt åt honom. Han visade och berättade att det var just pappa som köpt den. Älskade unge!!

 

Det var nog allt en hel del fjärilar i lilla magen i morse när vi promenerade bort till dagis. Väl vid ytterdörren så var det en liten hand som kramade mammas hand extra hårt och önskade bli buren för att kunna borra in sitt lilla huvud mot mammas axel. Så blyg och så liten. 

 

Min stora pratglada kille blev så liten och kändes så hjälplös för stunden och det sved i mammahjärtat att behöva lämna honom. Vi mötte upp kompisarna ute på gården och det var med blicken långt nergrävd i marken under skärmen på kepsen. Läppen darrade och tårarna rullade nedför kinderna. Att vara mamma i den stunden och försöka visa gott mod då var inte det enklaste. Tårarna brände även bakom min ögonlock och det gjorde så fruktansvärt ont att behöva se sin lilla son så liten och ledsen samtidigt som han gjorde allt för att kravla sig fast vid mig. Näe, usch och fyy för sådan lämningar. Hjärtat liksom blöder och när jag väl kom utanför grinden så var det omöjligt att hålla tårarna borta. 

 

Vet att det snabbt brukar gå över och hoppas så innerligt att det gjorde det även idag trots att det var första dagen på så många veckor. 

 

Vissa datum liksom sätter sig fast mer än andra. Imorgon är ännu ett sådant datum som vi förmodligen alltid kommer att bära med oss lite extra. Ett datum och en dag med stora känslor av olika slag.

 

För två år sedan imorgon, alltså den 16:e Juni 2011. Dagen med stort D! Den dag då vi var tillräckligt "mogna" för att få ta med oss våran lilla mini-bebis och för första gången lämna läkare, sköterskor, sjukhus och åka hem. Hem till vårat hus på hyacintgränd för allra första gången. Jag kan tänka mig att känslan när man för första gången åker hem som en liten familj på 3 alltid måste vara något alldeles speciellt oavsett om man spenderat en natt eller två eller som vi 6 veckor på sjukhus. 

 

Hos mig väcker morgondagen många känslor och många minnen poppar upp. Det var en stor dag och en dag som under 6 veckors tid varit vårt stora mål under resans gång. Dom dagar som var tunga och stunderna som var jobbiga så var det alltid till just den här dagen som man försökte se positivt på. Detta var vårat hopp och tro. Hit skulle vi nå så småningom. I början vill jag minnas att det kändes så fruktansvärt långt bort och stundvis kändes det som en omöjlighet att kunna ta med vår lilla bebis hem. Vi som hade en bebis som var så liten och skör och som dessutom var beroende av läkare/sköterskor dygnet runt. Kontroller, syrgas, kuvös och läkarvård. Minns att tankarna många gånger snurrade kring "Hur SKA vi någonsin kunna ta hand om vårt lilla barn själva". 

 

Med tiden och veckorna som gick så var det absolut inget konstigt med att behöva fråga sköterskorna om "lov" att få hålla sin bebis. För känslan som vi bar på var att det var vår bebis men läkarna som bestämde, inte vi. Så läkarnas, sköterskornas och vår bebis. 

 

 

Första sommaren i huset, fantastisk sommarvärme som vi går miste om eftersom vi tillbringar 24/7 inne i akutsal, ständiga tider och ett ständigt schema att följa enligt sjukhusets rutiner dygnets alla timmar utom på natten när det var sovitd mellan kl.01 - 06. Att inte ha få sova i sin egen säng på 6 veckor. 

Ja, ni kanske förstår att den 16/6-11 då läkarna kommer in till oss och har bestämt sig för att "ni är redo att åka hem nu" är något alldeles alldeles speciellt. 

En skräckblandad förtjusning. Något som man längat efter så länge blir samtidigt fruktansvärt läskigt. Vi ska alla tre lämna vårt trygga lilla bo och klara oss helt själva. Kommer aldrig aldrig glömma känslan och tårarna som kom när vi vi kramade den fantastiska personal som varit våra stöttepelare och så viktiga personer för främst Philip men även för oss under dessa veckor. Säga hejdå till våra lilla "familj". 

Det kändes så förbjudet och fruktansvärt läskigt att ta vårt lilla barn med oss i bilen och lämna sjukhuset. Den värsta bilfärden i hela mitt liv var kommen samtidigt som känslan ändå var helt fantastisk. Vi var fria, vi var en egen liten familj och vi fick börja leva så som vi ville ha det, efter våra rutiner. (Även om det också tog sin lilla tid och vi dom första morgnarna hemma tittade på klockan och konstaterade att det borde vara rond nu).

 

 

2 år har gått, herregud TVÅ år! Var tar tiden vägen egentligen??

Ikväll var vi ute och cyklade på gatan. Philip gjorde premiär på sin nya springcykel och det blev succe. Han ville inte kliva av och gå in och lägga sig. Mammas älskade unge ♥♥

Har precis kommit hem igen efter att ha haft utvecklingssamtal på förskolan. Roligt att få en stund att prata och höra hur det går för vår lilla kille om dagarna! Innan jag cyklade hem så passade jag på att spana ut genom fönstret på dom små som lekte ute på gården. 

 

Nu ska jag hoppa ur jeansen och hoppa i träningskläderna istället. Tror jag ska unna mig lite egentid med någon bra podcast i lurarna medan jag tar en rejäl powerwalk. Det var evigheter sedan jag var ute och promenerade dagtid tror jag bestämd. Kanske sista var någon gång i höstas under inskolningsdagarna??

 

 

Igår var vi också lediga, jag och Philip. Eftersom det var tråk-väder ute så körde vi en hel dag i Stinsen köpcentrum. Åt lunch och när Philip sov passade mamman på att shoppa lite. Innan vi åkte hem fick Philip leka länge vid bilarna/flygplanet och karusellen som står uppställda i centrumet. Avslutade med att lyxa till det med glas till Philips stora förtjusning.