Vissa datum liksom sätter sig fast mer än andra. Imorgon är ännu ett sådant datum som vi förmodligen alltid kommer att bära med oss lite extra. Ett datum och en dag med stora känslor av olika slag.

 

För två år sedan imorgon, alltså den 16:e Juni 2011. Dagen med stort D! Den dag då vi var tillräckligt "mogna" för att få ta med oss våran lilla mini-bebis och för första gången lämna läkare, sköterskor, sjukhus och åka hem. Hem till vårat hus på hyacintgränd för allra första gången. Jag kan tänka mig att känslan när man för första gången åker hem som en liten familj på 3 alltid måste vara något alldeles speciellt oavsett om man spenderat en natt eller två eller som vi 6 veckor på sjukhus. 

 

Hos mig väcker morgondagen många känslor och många minnen poppar upp. Det var en stor dag och en dag som under 6 veckors tid varit vårt stora mål under resans gång. Dom dagar som var tunga och stunderna som var jobbiga så var det alltid till just den här dagen som man försökte se positivt på. Detta var vårat hopp och tro. Hit skulle vi nå så småningom. I början vill jag minnas att det kändes så fruktansvärt långt bort och stundvis kändes det som en omöjlighet att kunna ta med vår lilla bebis hem. Vi som hade en bebis som var så liten och skör och som dessutom var beroende av läkare/sköterskor dygnet runt. Kontroller, syrgas, kuvös och läkarvård. Minns att tankarna många gånger snurrade kring "Hur SKA vi någonsin kunna ta hand om vårt lilla barn själva". 

 

Med tiden och veckorna som gick så var det absolut inget konstigt med att behöva fråga sköterskorna om "lov" att få hålla sin bebis. För känslan som vi bar på var att det var vår bebis men läkarna som bestämde, inte vi. Så läkarnas, sköterskornas och vår bebis. 

 

 

Första sommaren i huset, fantastisk sommarvärme som vi går miste om eftersom vi tillbringar 24/7 inne i akutsal, ständiga tider och ett ständigt schema att följa enligt sjukhusets rutiner dygnets alla timmar utom på natten när det var sovitd mellan kl.01 - 06. Att inte ha få sova i sin egen säng på 6 veckor. 

Ja, ni kanske förstår att den 16/6-11 då läkarna kommer in till oss och har bestämt sig för att "ni är redo att åka hem nu" är något alldeles alldeles speciellt. 

En skräckblandad förtjusning. Något som man längat efter så länge blir samtidigt fruktansvärt läskigt. Vi ska alla tre lämna vårt trygga lilla bo och klara oss helt själva. Kommer aldrig aldrig glömma känslan och tårarna som kom när vi vi kramade den fantastiska personal som varit våra stöttepelare och så viktiga personer för främst Philip men även för oss under dessa veckor. Säga hejdå till våra lilla "familj". 

Det kändes så förbjudet och fruktansvärt läskigt att ta vårt lilla barn med oss i bilen och lämna sjukhuset. Den värsta bilfärden i hela mitt liv var kommen samtidigt som känslan ändå var helt fantastisk. Vi var fria, vi var en egen liten familj och vi fick börja leva så som vi ville ha det, efter våra rutiner. (Även om det också tog sin lilla tid och vi dom första morgnarna hemma tittade på klockan och konstaterade att det borde vara rond nu).

 

 

2 år har gått, herregud TVÅ år! Var tar tiden vägen egentligen??

Ikväll var vi ute och cyklade på gatan. Philip gjorde premiär på sin nya springcykel och det blev succe. Han ville inte kliva av och gå in och lägga sig. Mammas älskade unge ♥♥