Efter snart två veckor så kan jag redan nu konstatera att livet jag, Eric och Philip lever här på neontalen inte är helt enkelt. Att föda barn trodde jag enbart var ren och skär lycka. Det är det också! Men att leva med ständig oro 24/7 är inte det lättaste. Att inte våga blicka längre fram än dagen som just äger rum. Att alltid gå omkring med tårar nära till hands. Att känna den där klumpen i magen ständigt. Att inte kunna slappna av och bara få njuta som den lilla familj vi just har blivit. Allt detta och mycket mycket mer hör till när man tillbringar tid tillsammans med sitt lilla lilla barn på neontalen. Man är omringad av fantastiska människor som tar hand om både oss och vår lilla son. Man möter andra föräldrar och ser i deras ögon att dem känner precis som vi. Man förstår snabbt att man inte är ensammen om att gråta sig till sömns om kvällarna. Livet på neontalen är en berg- och dalbana. Ett steg frammåt och två steg bakåt.

En sak är då säkert att alla mammor där ute som föder sina 4 kilos klumpar, åker hem efter någon dag med sin stora bebis och sedan gnäller över ömma bröst, kolik eller vakna nätter borde tänka om. Sluta gnälla och var glad över att barnet är stort, vaket och håller igång hela nätterna. Allt detta som alla mammor gnäller över är skit saker. Små saker som man egentligen inte borde gnälla om.


Efter en lite tung och jobbigt helg så känns det idag lite bättre och vi kämpar på med nya krafter! Som familj är man väldigt väldigt skör när man bor här och det behövs inte mycket för att man ska falla pladask på marken igen. Ungefär som om vi alla tre håller på att lära oss att gå. Livet kan vara tufft ibland, men efter detta så skall jag i alla fall sluta klaga på småsaker. Man får lära sig att uppskatta och se på livet ur en annan synvinkel.


Innan jag går in till mina fina killar som ligger och väntar på mig så avslutar jag inlägget med en bild på världens vackraste lilla kämpe! Vårt underbara älskade lilla mini pyre (som idag väger 1002 g.) Kilo gränsen är alltså passerad;-)