Söndag, Välkommen till verkligeheten!

Jag avskyr det här. Jag verkligen hatar att behöva säga ordet " Hejdå ". Att se någon gå med ryggen från mig, en bil åka iväg, se på varandra hur man förs längre och allt otydligare bort. Tillslut är det en suddig figur man ser och hur mycket man än blinkar för att få bort tårarna som totalt fyller ögonen så hjälps det inte. Det är det VÄRSTA jag vet! Kommer man någonsin att lära sig att säga hejdå och skiljas åt? Har "övat" ganska många gånger nu, men inte verkar det bli bättre. Snarare tvärt om.

Dessutom är jag egoistisk. Jag är hellre den som går/åker iväg än den som blir "lämnad". När det är jag som måste bege mig av känns det lättare, jag får något att fokusera på. När jag blir "lämnad" står jag kvar och ser på. Blir sedan själv tillsammans med ensamheten/tomheten. Kanske beror det på att jag mest "övat" på att vara den som åker iväg. Hur som helst är det fruktansvärt jobbigt! Redan igårkväll började jag att ladda inför detta. Hela kvällen igår gick jag omkring med en stor klump i magen, räknade ner tiden och började fasa för vad som komma skall. Det blev inte direkt lättare efter att vi kommit hem, skulle gå och lägga oss, E ställer larmet på telefon 7.45. Dessutom var klockan rätt mycket vid det laget. HJÄLP..... Jag började räkna timmar, minuter som fanns kvar att ligga i den bästa famnen i hela världen. Jag vet så väl att man inte kan stoppa tiden. Men jag önskar var gång att ett under skall ske och tiden stannar en liten stund i alla fall.




Nu befinner sig E i bil längs E4 söderut igen. Exakt beräknad tid så att han ska komma lagomt till dagens samling i omklädningsrummet inför eftermiddagens mtach. Väsby - Visby. Jag önskar jag kunnat åka med och sedan fått kolla matchen. Men det hjälper tydligen inte hur mycket man än önskar så istället har vi redan hunnit pratat i telefon några gånger sedan han åkte. Och jag tror banne mig inte han har kommit igenom Njurunda ännu!


Jag har krypit mig tillbaka under täcket, pappersrullen nära till hands och datorn i knä. Tänker igenom helgen som varit och inser att jag faktiskt är rätt glad ändå. För vi har faktiskt haft en fantastisk helg tillsammans! En riktig slapparhelg där det bara mysts och setts film. Största aktiviteten var nog igår när vi var ut till mamms och papps för att äta en god middag och kolla hockey. En hockeymatch där Timrå faktiskt vann över Färjestad med 2-1. VIKTIGT!

Kommentarer
Postat av: Amanda

Mysigt att ni fick en härig helg tillsammans! Jag håller tummarna att du snart flyttar till stockholm så vi kan börja umgås:-)



Och då slipper du alla "hejdå" till E. Då kommer du ibland tycka det är skönt att han åker iväg:-)!!



Hoppas vi ses snart. Ta hand om dig



Kram från Amanda

2009-11-15 @ 12:13:06
Postat av: farmor

Att längta är inte det sämsta,gläd Dig åt det Ni har och var rädd om Dig. Kram!

2009-11-15 @ 23:23:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback